Från flykt till författare
Många afghanska barn flyr fattigdom och förtryck. De flesta flyr ensamma. Vad lämnar de i sitt hemland? Vad upplever de på vägen? Ta del av David Mohsenis historia.
TEXT: KATARINA CARLSTEIN CARLSSON, FOTO: LENA BOQVIST
Jag bär David Mohseni och hans historia som ett fågelägg. Försiktigt, nära hjärtat. Det är en ynnest att få ta del av v minnen och erfarenheter från en ung människa som upplevt mer än vad de flesta av oss skulle orka bära. Boken Ligger Sverige i Iran är en självbiografi som är skriven med sådan skärpa att ingen läsare kommer undan. Vi känner doften av damm, smuts, blod och hav. Och kanske, kanske förstår vi lite bättre vad de ensamkommande barnen från Afghanistan har med sig i bagaget till Sverige.
Läsliv träffar David Mohseni och hans skrivarkollega Lennart Allvin en gnistrande vinterdag i Falun. Snön är ingen nyhet för David, som är född och uppvuxen i skuggan av ett berg i Afghanistan. Där kan vintrarna bli både kalla och snörika. Men annars är det inte mycket av Davids nuvarande vardag som liknar livet i hemlandet.
− När jag kom till Sverige bestämde jag mig för att satsa väldigt mycket på skolan. Efter 3,5 år i Sverige läser han andra året på Naturvetenskapliga programmet på Falu Frigymnasium.
Dalarna blev en trygg plats
Tillsammans med ett kontaktnät av bra vuxna människor har han hittat en trygg plats i Dalarna. Här har minnen och erfarenheter vuxit fram till en bok.
− Jag fick många frågor av mina klass kamrater om hur det är i Afghanistan, och varför jag kom hit till Sverige. Dom visste inte hur man lever i andra länder eller hur vi ensamkommande flyktingar tar oss till Sverige. Därför ville jag berätta, säger David. Men mina svenska ord räckte inte till.
På skolan i Leksand blev han uppmuntrad av läraren Anders, att skriva ner sin berättelse. Skriv på persiska, så översätter vi, föreslog Anders.
Ville skriva på svenska
Persiska lärde sig David i Iran, ett språk varför jag kom hit till Sverige. Dom visste inte hur man lever i andra länder eller hur vi ensamkommande flyktingar tar oss till Sverige. Därför ville jag berätta, säger David. Men mina svenska ord räckte inte till. På skolan i Leksand blev han uppmuntrad av läraren Anders, att skriva ner sin berättelse. Skriv på persiska, så översätter vi, föreslog Anders. Persiska lärde sig David i Iran, ett språk besläktat med dari, som är hemspråket.
− Men jag ville skriva på svenska.
Anders sammanförde David med Lennart, pensionerad och engagerad lärare som brinner för litteratur.
−I 40 år har jag arbetat med att få unga att läsa. Litteratur har varit viktigt i hela mitt liv, säger Lennart, som själv gett ut deckaren "Döden jagar inte ensam" Tillsammans påbörjade de ett intensivt arbete.
− David har skrivit en fyra, fem sidor i taget, som han sedan skickat till mig för att renskriva. Sedan har David kommit hem till mig och jag har läst texten högt för honom. Vi har gått igenom den och vi har korrigerat sådant jag missförstått, förklarar Lennart. Men jag har inte plockat bort eller ändrat något i berättelsen, bara rättat stavfel och gjort om meningsbyggnaden där det behövdes.
− Jag tror det var bra att du hade varit i Sverige ett tag innan du började skriva, annars hade det nog varit för jobbigt, inflikar Lennart.
David håller med. Skrivandet har väckt minnen som varit svåra att ta hand om.
− Ibland har det dykt upp nya minnen, då har jag fått gå tillbaka och fylla i, berätta mer.
− Min svenska familj som jag bor med har fått säga till mig att jag måste ta pauser i skrivandet ibland. Men när jag skriver vill jag inte gå ifrån datorn. Jag vill skriva mer och mer tills jag känner mig färdig med ett avsnitt. Ibland blir klockan mer än ett på natten.
Återförenades med sin bror
Eftersom David går i skolan har han skrivit på kvällar och helger. Berättelsen har vuxit fram kronologiskt, från att han flydde från talibanerna i Afghanistan när han var 10 år, till åren i en källare i en snickerifabrik i Iran, via Turkiet och Grekland till Sverige. Här har han återförenats med sin bror Ali, som också bor i Dalarna, efter fyra år på flykt.
På ett halvår växte berättelserna till en 200 sidor långt text. Manuset till "Ligger Sverige i Iran" är inte skrivet som en lättläst bok, även om Lennart har god erfarenhet av lättläst från skolan. Men tillsammans med redaktören på LL-förlaget har de anpassat texten till rätt omfång och språknivå.
− Ditt namn är inte med i boken, Lennart?
− Nej, det här är Davids bok. Helt och hållet. Jag har bara renskrivit, svarar Lennart.
"Hemma är här i Sverige"
Boken kommer ut under våren, men en novell som bygger på samma manus är redan utgivet på förlaget Novellix. Där heter den Eller sjunk i havet. David ger intervjuer och talar på konferenser, i den mån han hinner. Skolarbetet tar mycket tid.
− Brukar du skriva berättelser på dari också, undrar jag.
− Nej, men när jag var i snickerifabriken skrev männen som arbetade där anteckningar varje dag efter jobbet. Då började jag göra det också. Jag kunde skriva hur dagen hade varit, en arbetsdagbok. Men jag tappade bort mina anteckningar i Grekland.
Som alla 18-åringar har han planer och drömmar.
− Jag vill gå på universitetet, svarar David utan betänketid.
Och kanske skriver han en bok till, om hur det är att komma till Sverige. Vilka utmaningar och möjligheter han stöter på. Men det får i så fall bli om ett år eller så. Och hemma, var är det, vågar jag fråga.
− Hemma är här i Sverige.
Beställ, ladda hem eller läs tidningen Läsliv på skärm
Boken "Sverige ligger inte i Iran" i LL-förlagets bokhandel
Provläs några kapitel i boken på din skärm