Gå till huvudinnehåll

Sök

”Vi är alla bara människor”

Marica Källner sitter vid ett stort fönster i en kyrka. Ljuset strilar in på henne. Hon ler och tittar in mot gången i kyrkan. Ett antal psalmböcker ligger på stolar bredvid, hon bär vit prästkrage och mörka kläder och håller sin vita käpp under armen.

Hon lärde sig läsa taktilt som vuxen genom att låna en barnbok med punktskrift på biblioteket. Nu kämpar hon för att alla ska känna sig inkluderade i Svenska kyrkan. Möt Marica Källner, präst i Ringsjö församling i Skåne.

Hej Marica! Hur har din väg till prästyrket sett ut?

– Det började med att jag gjorde en magister i litterär gestaltning och var höggravid. Den kombinationen gick inte så bra. Det blev för mycket och jag blev sjukskriven. Det var då jag kände ett kall från Gud att jag skulle bli präst.

Du är intresserad av funkis­teologi. Berätta om det?

– I grunden handlar det om att undersöka teologier, gudsbilder, kyrkan och språket och hur de förhåller sig till personer med funktionsnedsättningar. Liv med funktionsnedsättningar kan anses vara sämre än liv utan funktionsnedsättningar till exempel. Hur projiceras det i våra texter, bibelord, psalmer, böner eller i vårt språk?

– Det handlar också om hur vi pratar med varandra både i och utanför kyrkan. I min första uppsats analyserade jag predikningar och undersökte hur språket användes för att prata om funktionsnedsättningar. Det var utifrån en berättelse i Bibeln när Jesus helade en man med hörselnedsättning. Det jag kom fram till är att vi dels tar för givet att människor med funktionsnedsättningar vill och bör bli helade, och att helandet endast innebär att bli fri från sin funktionsnedsättning.

– I syndernas förlåtelse undersökte jag vad synd är. Jag tänker att synden kan vara diskriminering och förminskning av personer med funktionsnedsättningar. Att det är det som är synden, inte personerna som lever med funktionsnedsättning. När vi pratar om synd vill jag bredda perspektivet, att strukturer också kan vara synd. Och gemenskapen kan bli helad när alla människor får vara med.

Du ifrågasätter föreställningar inom kyrkan. Hur tas det emot?

– Jag trodde nog lite naivt att det var en självklarhet att vi ville bli mer inkluderande. De flesta skulle nog säga att vi vill det, men vi vill kanske inte alltid att saker ska behöva förändras. Jag upplever till exempel att vi funkisar förväntas acceptera språket. När någon säger att vi ”inte får vara blinda” eller vi får ”inte vara döva”, så ska vi bara acceptera det som metaforer.

– Det jag säger har inte alltid fallit i god jord. Jag har blivit ifrågasatt och kallad lite gnällig. Jag trodde ändå inte att jag skulle möta så mycket motstånd som jag har gjort. Personer kan till och med bli provocerade av att man pratar om Kristus som en person med funktionsnedsättning.

Hur påverkar din synnedsättning ditt arbete som präst?

– Vi har mycket blanketter och liknande inom Svenska kyrkan. Men jag har en kollega som gör de sakerna tillsammans med mig så det funkar väldigt bra. Det har ju inte så mycket att göra med att vara präst. Men framför allt tycker jag att jag har fått ett annat perspektiv. Det handlar inte bara om olika funktionaliteter utan också om andra minoriteter och former av utanförskap. Min omsorg har på något sätt vidgats och jag känner mig som en del av något större.

– Sen är det alltid kämpigt att vara den som håller i någon sorts fana och säger ”hur tänker vi här egentligen?”. Men oftast tycker jag att det är roligt. Jag jobbar mycket med barn och på våra minigudstjänster kan jag lyfta in betraktelser eller predikningar som handlar om de här frågorna på något sätt. Det är kul att hitta andra sätt att läsa Bibeln på som inte bara handlar om jaget.

Har du mött fördomar om vad du kan göra som blind?

– Jag tror att folk i största allmänhet inte tror att man kan göra någonting när man är blind. De föreställer sig kanske hur det är när de själva blundar och tycker att det är jättesvårt. Men det är ju inte samma sak. Det jag tycker är svårast är kommentarer som är menade som komplimanger. Till exempel när människor kommenterar att jag är självständig. Det skulle man ju inte säga till en seende person som kommer till jobbet: ”Vad självständig du är!”

– Jag tycker också att det är konstigt att värdera självständighet så högt. Särskilt inom kyrkan borde vi snarare värdera gemenskap. I grunden är vi bara vanliga människor – vad nu en vanlig människa är.

Läste du punktskrift när du var konfirmand?

– Nej, jag fick aldrig lära mig punktskrift som barn eftersom jag såg för bra då. Men egentligen såg jag inte tillräckligt bra. Att läsa en bok kunde ta ett år. Jag kunde läsa ungefär en sida per dag och sedan blev jag jättetrött. Jag hade talböcker på kassettband, men när övergången till Daisy kom hängde jag inte med. Det var först när jag började studera på universitetet som en optiker på synenheten i Lund berättade för mig om Legimus.

Hur lärde du dig punktskrift?

– Min resa dit är kanske lite annorlunda mot andras. Jag har inte gått någon kurs eller någonting. Dels var det pandemi. Dels hade jag två små barn och fulltidsstudier. Men jag kände att nu går det inte längre, nu måste jag lära mig det här så jag gick till folkbiblioteket här i Staffanstorp och lånade barnboken Rulle. Längst bak i den fanns alfabetet med punktskrift. Och så läste jag när jag ammade.

– När jag hade läst Rulle en punkt i taget ett par gånger skrev jag till MTM och berättade att jag är punktskriftsläsare och vill kunna låna punktskriftsböcker. Jag tänkte att nu ska jag ta en bok som jag kan så då tog jag Harry Potter. Sen fick jag en reglett och en sån sticka av synenheten. Ja, så lärde jag mig.

Hur använder du punktskriften i ditt arbete?

– Dagligen, även om jag som sagt inte är jättesnabb. Jag kan inte få en text bara rakt upp och ner och läsa upp den. Jag måste läsa igenom den själv tyst några gånger först. Men jag tänker att det inte är så konstigt, det kan man ju behöva om man läser svartskrift också.

Marica Källners Boktips

Maricas favoritförfattare är Nancy L Iceland, som skrivit boken The disabled God.

Text och foto: Matilda Sjöblom.

Artikeln är publicerad i MTM:s tidskrift Vi punktskriftsläsare nr 2 2026.
Du kan läsa eller beställa tidningen här på mtm.se:

Uppdaterad: 19 november 2026
Dela:

Kontakta oss

Du kan alltid kontakta oss med dina frågor

Kontakta oss
En ung kvinna sitter i en fåtölj och läser en talbok.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Håll dig uppdaterad om vad som händer på MTM och inom tillgänglig läsning i Sverige och i världen.