Vågade ta steget till drömjobbet
Madelene Lindberg Ales lyckades bemästra sina skriv- och lässvårigheter i jobbet som läkarsekreterare. Men drömmen att få arbeta med barn fanns där hela tiden. Det enda som stod i vägen var utmanande högskolestudier. Efter att ha fått diagnosen dyslexi vågade hon ta steget.
TEXT OCH FOTO MARITA FORSBERG
Skolgården har spridda isfläckar och kylan biter i kinderna. Det verkar dock inte bekymra barnen som springer, klättrar och skrattar. Jag träffar Madelene i hennes nya arbetsmiljö. Madelene stortrivs i jobbet som förskollärare och känner att allt hamnat på plats – att få omge sig med barn i början av skolåren och vara med i deras utveckling är precis vad hon velat så länge. Men resan dit har varit lång. De egna skolåren var delvis en kamp, hon beskriver känslan när det var högläsning på schemat:
− Jag minns att jag försökte räkna ut vilket stycke jag skulle läsa, och försökte hinna läsa innan det blev min tur. Så fick man inte det stycket. Det var jättejättejobbigt.
Tidig misstanke
Även om tillvaron i skolan i stort var ok och hennes kompisar var snälla, så kände hon sig alltid lite dum. Den känslan har suttit i långt upp i vuxen ålder:
− Jag berättade för min man att jag har svårt att läsa först efter flera år. Han blev väldigt förvånad. Madelene misstänkte ganska tidigt att hon hade dyslexi. Det var dock inget man pratade om för 30 år sedan. När hon tänker tillbaka på uppväxten och hennes pappa minns hon:
− Min pappa hade det jättesvårt med stavning. Han läste inte så mycket. Han gillade inte att skriva. Han sa ”Jag är så dum, jag kan inte skriva”. Det lät han mamma göra. Det var inget man pratade om, även om vi visste att han hade problem.
Utmaning att sköta jobbet
Känslan av att det var något att skämmas över har följt med. När det var dags att söka sig ut i arbetslivet var det tillfälligheter som gjorde att Madelene började som läkarsekreterare. Åren innebar en utmaning i form av olika knep för att kunna sköta jobbet, hon beskriver fina kollegor och google samt hennes lilla svarta bok med svåra ord och vissa latinska ord, som faktorer som underlättade. Även om arbetet fungerade och ingen misstänkte hennes svårigheter så fanns hela tiden en oro:
− Jag har alltid levt med en viss anspänning. Det var alltid den här tanken att när kommer de på mig? Snart kommer de på mig!
”Det var inte mitt fel”
Men så kom den dagen när Madelene kände att det var nu eller aldrig. Hon ville jobba med barn och i skolan. Men hon förstod att det aldrig skulle gå utan hjälp.
− Jag insåg att jag måste göra en utredning. Jag kontaktade logopedbyrån och inom kort fick jag det svart på vitt, vilket var skönt men samtidigt en slags sorg. Känslan av att ha kämpat på och känt mig dum ibland men att det inte var mitt fel.
Dyslexidiagnosen och åtgärdsförslag från logopeden var nyckeln Madelene behövde. Med intyget i handen gick hon raka vägen till samordnaren på högskolan. Och där började Madelenes nya liv med studier till förskollärare i över 3 år:
− Det var konstaterat att jag hade problem med läshastigheten och viss avkodning. Det här innebar att jag fick inläst litteratur i form av talböcker och anteckningsstöd, en tjej i klassen fick betalt för att anteckna åt mig. Jag spelade in varje föreläsning själv, gick hem, lyssnade igen och skrev egna anteckningar. Sedan fick jag även en timmes förlängd tentamenstid.
En helt ny självkänsla
Talböckerna öppnade en ny värld, vilket innebar en helt ny självkänsla. Trots utmaningar som två små barn där hemma, att inte alltid få litteraturlistor i tid för att kunna beställa talböckerna och oändliga pluggtimmar på fritiden är hon glad att hon genomförde studierna:
− Det blev inga lediga söndagar och inga lov med familjen. Men jag ville verkligen. Hade velat så länge och det var värt att kämpa för. Och jag har fått bra stöd hemma, min man har läst och kollat allt. Det är så lätt att glömma slutbokstav och att det kommer syftningsfel trots rättstavningsprogram, nu har jag kunnat arbeta om när jag fått hans synpunkter.
Öppen med sin dyslexi
Idag är det med ett nytt självförtroende Madelene berättar om sina svårigheter. I och med jobbet som förskollärare har hon valt att vara helt öppen om sin dyslexi från början. Kollegorna förstår och har inga problem med det. Det gör att Madelene känner sig trygg i klassrummet och kan fråga om hjälp om det skulle behövas.
Madelenes berättelse fyller en med både glädje men också en frustration över att det ska behöva gå så lång tid innan det vänder. När jag ber henne beskriva vad diagnosen inneburit för henne kommer svaret blixtsnabbt.
− Lättnad! Från att tidigare ha känt mig lite dum och försökt skoja bort känner jag idag att, det här är jag − take it or leave it. Jag har dyslexi. I mitt jobb som förskolelärare ser de det till och med som en styrka. Jag som har gjort den här resan kan ha större förståelse för barn som har det svårt.
