Bilden visar en porträttbild på läraren Cristina Adriana Negutz i en svart tröja framför en rosa vägg.
Läraren Cristina Adriana Negutz på Alma folkhögskola i Stockholm använder främst 8 Sidor på nätet. Hon tycker att möjligheterna att variera lektionerna baserat på tidningens artiklar är väldigt stort. Foto: Johan Öberg

Lättlästa nyheter i kampen mot afasi

På Alma folkhögskola studerar bland annat människor som fått afasi efter en stroke. För dem har ett viktigt arbetsredskap blivit den lättlästa tidningen 8 Sidor.

Reportage ur tidningen Läsliv nummer 2, 2020.

Varje år drabbas omkring 30 000 svenskar av en stroke i hjärnan. Stroke kan drabba oavsett ålder, men de flesta är över 70 år. Runt 7 000 avlider av sina skador.

De som överlever får mer eller mindre allvarliga skador på hjärnan. 8 000 – 10 000 av dem får afasi, en hjärnskada som gör att de förlorar sin normala förmåga att tala, läsa eller skriva. Ibland påverkas närminnet och många personer upplever att de förlorar sin initiativförmåga och blir deprimerade. Men med idog träning kan i stort sett alla bli bättre. Alma folkhögskola i Liljeholmen i Stockholm är en av de fem folk­högskolor i landet som erbjuder kurser
för personer som drabbats av afasi.

Ett stenkast från den trendiga stadsdelen Liljeholmskajen med sina höghus med lyxig vy över Årstaviken, arbetar sedan 19 år tillbaka Cristina Adriana Negutz som lärare med kommunikation som huvudämne.

– Folkhögskolor är fantastiska, de ger obegränsade möjligheter för människor att utveckla sig. Och vi behöver utvecklas jämt, allra helst om man fått afasi. Möjlighet att andas ut, hitta tillbaks till sig själv, hitta styrkor man inte trodde att man hade, få stöd av sina klasskamrater. Vi ser deltagare som är ganska blyga, ledsna och deprimerade när de börjar. Men efter några terminer, då de känner att de är en i gruppen, att de är med, så lyser det om dem. Jag älskar det.

Afasikurserna är treåriga och deltagarna kommer antingen två eller tre dagar i veckan. Den yngsta den här terminen är 28, den äldsta 82. Tre lärare och en elev­assistent jobbar på kursen, där deltagarna är uppdelade i två grupper beroende på hur svår afasi de har.

– Vi har just nu 39 deltagare. Egentligen tog vi in 40, men en fick inte färdtjänst så hon kunde inte ta sig hit. De flesta är från Stockholm med omnejd men vi har haft deltagare från andra delar av landet.

Vi träffas i Cristina Adriana Negutz klassrum, som sedan covid-19 slog till stått tomt. Eleverna får sina hemuppgifter med posten, via mejl, sms och ibland via videosamtal. Det sistnämnda är något som inte alla kursdeltagare kan hantera.

– Våra deltagare har varit otroligt motiverade under coronapandemin och kämpat på jättebra. Men distansundervisningen har också visat att kommunikation tränas bäst tillsammans med andra människor. Nödvändig individuell träning får en majoritet av våra kursdeltagare hos sina logopeder.

I klassrummet har Cristina satt upp den klassiska amerikanska beredskapsaffischen med en kvinnlig fabriksarbetare och slogan ”We Can Do It!”.

– Det här är en skola, inte rehabilitering, inte dagverksamhet. Man är här i tid och man deltar aktivt på lektionerna. Det är jätteviktigt att se och höra varje deltagare under varje lektion.

Vad är målet?

– Det är att deltagarna ska bli bättre i sin kommunikation och att de får verktygen för det. Ibland kommer inte orden, men de kan lära sig att använda gester, mimik, bli bättre på att använda mobilen, rita, att använda hela kroppen. Och deltagarna tränar sig i att våga.
– Vi pratar politik, vi pratar om djupa ämnen, det finns inga begränsningar. Man har inte färdiga mallar utan måste vara flexibel. Som lärare på afasikursen har man alltid förberett lektionen med en plan A och en plan B om A inte passar. Och kommer någon med en artikel ur tidningen som de vill använda kanske det blir plan C – vi anpassar oss. Det funkar inte att ta gamla lektioner och papper och återanvända. Har man en bra idé från förr kan man återanvända den, men i en ny form.

I det arbetet har tidningen 8 Sidor blivit ett favoritredskap för Cristina:

– Jag insåg snabbt hur bra den var för våra deltagare. Lätt – bara åtta sidor, bra artiklar, inga krusiduller och ingen reklam som störde ögat.
– När jag började här på Alma hade man köpt in en hel del böcker. Men mycket av den lättlästa litteraturen då var avsedd för barn och ungdomar, den kändes inte som materialet jag ville jobba med i en kurs för vuxna, där många har hög utbildning och ett helt arbetsliv bakom sig. Jag behövde vuxet material för vuxna människor. Och för en del fungerar det att använda andra tidningar också men  8 Sidor passar alla.

Vad gör just 8 Sidor så lämplig?

– Den är enklare att läsa tack vare de korta meningarna och den tydliga layouten. Ofta har artiklarna en bild och det är alltid en klar rubrik, man förstår direkt vad det handlar om. Från början använde vi den fysiska tidningen men sedan några år använder vi 8 Sidor på nätet i stället. Jag tycker om den både på papper och på nätet, men det är ju en viss skillnad så klart.

Möjligheterna med 8 Sidors material tycks nästan oändliga för Cristina.

– Oftast får eleverna jobba individuellt men också i par eller i mindre grupper. Det viktigaste är att de jobbar med att uttrycka sig och att de tycker att det är roligt. Afasin innebär ju inte att man blivit dummare utan bara att man fått svårt att få fram språket. Men hjärnan är plastisk så det blir lättare och lättare när man tränar.
– Det är fantastiskt att se människor som inte kunnat tala, som i stället fått tårar i ögonen och inte ens kunnat få fram sitt namn, bli så pass bekväma i gruppen och med oss och i sig själva att de vågar testa våra metoder. Alla har olika mål, en del vill tillbaks till jobbet, andra studera vidare eller bara få bättre livskvalitet. Någon vill bara kunna säga namnen på sina barn.

Innan vi skiljs åt visar Cristina ett konstverk om afasi som gruppen gjort och som ställts ut. ”Man känner sig fångad i sin egen kropp” läser jag på en lapp som kedjats fast vid en målning av ett huvud med en hjärna.

– Våra kursdeltagare har klarat sig hela livet fram till stroken och nu måste de hitta nya strategier. Möjlighet att gå tre år här på folkhögskolan behövs då det tar tid att komma framåt efter en stroke. Många gånger är den här kursen trampolinen, för de måste sen jobba vidare själva med de verktyg och strategier vi gett dem.
– Afasi har de resten av livet, men de kan alla bli bättre.

Text och foto: Johan Öberg

Tipsa en vän om denna sida via epost.
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)