Skolministern om sin dyslexi under skolåren: "Det knöt sig i magen vid högläsningen"

Text: Hedvig Weibull

Hon lärde sig läsa sent. Och hon minns hur det knöt sig i magen när läraren bad henne att läsa högt i klassrummet. Men Sveriges skolminister har utvecklat sina egna metoder för att lära och läsa trots sin dyslexi.

Det är en intensiv vår för skolministern. Om mindre än ett halvår är det val till Sveriges riksdag och skolfrågan har bedömts som den hetaste valfrågan av kommunpolitiker i hela landet. Men när vi till slut får till en intervju om att läsa trots dyslexi, är Lina Axelsson Kihlblom lugnet själv. Tanken på läsning har dock inte alltid varit förknippad med lugn.

– Jag lärde mig läsa med flyt väldigt sent. Jag tyckte att det var jättejobbigt över huvud taget. På mellanstadiet förstod jag att jag måste ta itu med det, men innan dess var läsningen bara en pina, berättar hon.

Runt omkring henne fanns det tålmodiga vuxna. Lärare som envist tränade med henne. Och en mamma som hade tid.

– Min mamma var keramiker och hon satt ofta i ett speciellt glasyrrum och glaserade. Vi hade en deal, att jag gick och satte mig hos henne och läste högt ur en bok medan hon arbetade. Det var ofta Pelle Svanslösböckerna. Och stackars min mamma, hon stod ut med det där tragglandet!, skrattar Lina Axelsson Kihlblom.

Några år senare kom hon på en annan tillgång som hjälpte henne. En fristad utanför hemmet.

– Jag tyckte om att göra läxor på folkbiblioteket, hellre än att bara vänta på busshållplatsen. Och när jag var där så började jag titta runt och se vad det fanns för böcker i bokhyllorna. Jag älskar fotoböcker och biografier. Och då kunde jag bara känna ”men den här boken!” och så läste jag lite.

Eftersom läsandet var svårt behövde hon gå på känslan. Om något intresserade och engagerade henne så läste hon om det.

– Suget efter att läsa behöver vara större än vad det är jobbigt att läsa. Det kan jag tycka fortfarande, säger hon.

När förstod du att du hade dyslexi?
– Jag har alltid fått höra att jag har ”läs- och skrivsvårigheter”. Jag fick en
rullbandspelare hem från skolan för att jag skulle träna avkodning. Så jag fick läsa och lyssna på jättelånga meningslösa ord. Och så skulle jag spola tillbaka och upprepa orden så att min avkodningsförmåga skulle utvecklas.

Hjälpte det?
– Jag vet inte men någonting gav det ju i alla fall. Jag vet hur man spolar tillbaka på en rullbandspelare! skrattar hon.

Hon har också använt talböcker och Legimus och tror att det är ett fantastiskt sätt för många att ta del av läsningen. Hennes eget tips till barn som kämpar med dyslexi är att börja våga bläddra i böcker, särskilt böcker med bilder.

– Om du fångas av något intressant, så läs lite om det. Det kanske är läsning som förklarar en bild. På samma sätt som många använder sin mobil idag, där man läser väldigt korta texter, det är ett sätt att komma in i läsningen.

Under skoltiden fanns det två bibliotek som Lina Axelsson Kihlblom gärna besökte.­ Dels folkbiblioteket, men också skolbiblioteket där hon kunde ”komma undan lite”. Men hon gick inte dit för att få hjälp.

– Jag vågade aldrig fråga om hjälp på biblioteket. För mig var det en plats utan­för hemmet där jag kunde sitta ner och tänka och fnula på saker.

Hade bibliotekspersonalen kunnat bemöta dig annorlunda?
– Jag minns biblioteket som en väldigt trygg plats, med stort utbud och enorm ordning och reda. Det gav studiero att gå dit. Men jag var för ung och osäker för att söka hjälp av en bibliotekarie. Grejen är att när man har svårt att läsa och skriva så skäms man för det. Det är utanför normen. Och det har jag med mig i vuxenlivet, den här skammen och känslan av litenhet när man sitter i en klass där alla läser. Du vet, när läraren säger ”läs du”, den magkänslan. Eller när man går i turordning och man vet att om tre personer, då är det
min tur.

Kan man jobba runt det som lärare?
– Det är en lärarfråga och jag tror att man har blivit bättre på det här. Men jag tycker att jag hade en väldigt trygg skolgång där det fanns förståelse för att läsning inte var så lätt för mig. Men jag tyckte att det var jobbigt.

Självförtroende när det gällde andra saker kunde Lina Axelsson Kihlblom få med sig hemifrån. Hon berättar att hon är uppvuxen i ett stort hus på landet med konstnärsmamman som inte bara var keramiker utan också sydde. Och Lina Axelsson Kihlblom visste med sig att hon hade en verbal förmåga, kunde tala och sjunga, det var bara läsningen som var svag. Ändå talar hon varmt om hur skolan fungerade när hon själv växte upp.

– Så länge man var med så fanns det ett värde i det. Elever är så olika, menar Lina Axelsson Kihlblom. Vissa kanske når målen när de är tolv och andra när de är sjutton. Även om du läser som en kratta så ska du kunna delta, tycka att det är kul och känna att du har en fantastisk framtid. Så att skammen eller ångesten inte blir för stor. För det är då man hoppar av.

Hon klarade skolan och studierna, blev känd för en större publik genom tv-programmet Rektorerna och hon har också skrivit tre böcker.

Har du någon metod för att hantera långa texter?
– Jag har utvecklat en förmåga att snuttifiera textstycken. Jag kan läsa ett stycke med tio rader med komplicerad fakta och sedan summerar jag det i tre ord. Då minns jag helheten. Men jag måste ta texten och göra en inre bild och summera den, för jag har inte förmågan att använda det som står i pappret. Alla böcker, alla läromedel jag någonsin har jobbat med har jag skrivit om i mitt huvud. Om jag hade femhundra sidor lärobok så blev det ett koncept på tolv sidor. Tolv sidor, det kan jag göra en teckning av, ett koncept av komplicerade saker.

Hon har också andra metoder för att lära sig innantill. Glosor memorerar hon först i den ordning orden står, och därefter vad de betyder. Det har fungerat så väl att hon idag talar flytande tyska, franska och spanska utöver svenska och engelska. Lina Axelsson Kihlblom berättar om en annan upptäckt, en metod för att minnas. Om hon lyssnar på någon som pratar medan hon är ute och kör bil, kan hon exakt komma ihåg hur orden föll sig när hon återvänder till samma vägsträcka. Men nyckeln för lärandet har varit att komma på hur hon själv lär sig bäst. Och det är också hennes medskick till andra som behöver lära och hitta sätt att läsa:

– Kom på ditt sätt att lära!