Årets läsombud 2021

– Vi är jättestolta! Det känns så roligt att få ett så[1]dant pris, både för vår skull och att det lilla vi har gjort kan sprida sig på det här sättet och inspirera andra. Så reagerar Maria Lorentzon och Kajsa Bergh, bibliotekarier på Skarpnäcks bibliotek i Stockholm, på beskedet att de har blivit utsedda till Årets läsombud 2021.

Allt började strax innan coronapandemin bröt ut. Kajsa och Maria fick en förfrågan av Skarpnäcks kulturhus om att starta högläsning på plats för LSS-boende och deltagare i daglig verksamhet. När pandemin gjorde det omöjligt med fysiska möten ställde de snabbt om och startade på eget initiativ digital högläsning istället. Med hjälp av kultur- och fritidsutvecklaren Jenny Åhsberger på idrotts förvaltningen fick de kontakt med LSS-boenden och dagliga verksamheter och kunde sprida information om högläsningen.

– Vi var väldigt nervösa innan vi satte igång, det kändes som att vi kastade oss ut i något okänt. Sen bestämde vi bara ”nu prövar vi”. Det var ganska många osäkerhetsmoment: vi kände inte verksamheterna vi skulle rikta oss till och vi hade knappt haft ett zoommöte innan vi började ha högläsning. Vi hade inte heller jobbat med lättläst tidigare.

Men satsningen lyckades. Idag kopplar närmare tio verksamheter upp sig till högläsningen varje torsdag.

– I början var det lite struligt med tekniken, varken vi eller verksamheterna var så vana. Men vi har verkligen lärt oss av misstag som vi gjort och nu är det sällan några problem. Vi har också deltagare som briljerar i det tekniska och fixar ljudet till exempel. Många återkommer och lyssnar varje gång och ser fram emot nästa tillfälle.

Hur skapar man kontakt när man läser digitalt?

– Vi har resonerat att det skulle vara svårt att hinna med samma typ av högläsning om det skedde fysiskt varje vecka. Lättillgängligheten i det digitala gör att vi kan läsa så ofta. Man får väga det mot att kommunikationen kan bli lite ensidig ibland. När man högläser med lyssnarna på samma plats så skapas en atmosfär och gemenskap i läsningen, vi var lite undrande kring hur det skulle bli i ett digitalt format. Men det är sakerna runt om kring som skapar den känslan. Vi börjar alltid med att vinka till varandra, det kan höras lite sorl från de olika verksamheterna, det blir en fin stämning när vi har lärt känna varandra. Vi har fått en väldigt personlig kontakt med dem som är med och lyssnar varje gång. Kajsa var sjuk ett par läsningar och när hon kom tillbaka var hon jätteefterlängtad. En person sa: ”nu får du inte prata så mycket Maria, nu får Kajsa tala lite”, det tyckte jag var så härligt, berättar Maria.

Tack vare högläsningsträffarna har de lärt sig mycket om lättläst som genre och om lästeknik:

– Det har varit en enorm kompetensutveckling för oss vad det gäller den lättlästa boken. Det är en helt annan sak att läsa en lättläst bok tyst för sig själv jämfört med att sitta och högläsa den – det ställer helt andra krav på texten och inlevelsen. Själva högläsningen har vi också jobbat mycket med. Hur snabbt ska man läsa? Var ska man lägga betoningar? Ska man göra sammanfattningar om det är mycket som har hänt? Vi försöker ha koll på de reaktioner vi får, vad som funkar och vad som inte gör det. Vi är olika när vi läser, Kajsa lägger in lite olika röster i karaktärerna, det tycker jag (Maria) är svårt att göra. Vi kan få igång ett samtal om boken och hoppas att det sen kan fortsätta i verksamheterna. Även om en bok är färdigläst kan man fortfarande befinna sig i den världen och prata om boken och vad för typ av känsla den har gett en.

–Via det här projektet och lässtunderna har man fått upp ögonen för lättläst, det ger så mycket i andra situationer som bibliotekarie. Man vet mycket mer. Till exempel blev vi jätteglada när vi hörde att Johan Werkmäster fick Lättlästpriset, ”Yes, vilket bra val, han är så himla skön att läsa!”..

– Vi är barnbibliotekarier i grunden och många av våra aktiviteter stängdes ner under pandemin. Det gav så mycket energi att kunna jobba läsfrämjande på det här sättet. Det kändes ”på riktigt” när man satt och högläste, trots att det var digitalt. Det gav oss den energi vi behövde för att orka med att ha en nedstängd verksamhet i övrigt. Det har varit flera gånger när man har kommit ut ur läsrummet och känt: ”Åh, det är så här det ska vara att vara bibliotekarie!”.