Vem är jag och vart är jag på väg? Med en soppåse i ena handen styr jag mot soptunnorna nere i vägkröken. Inga problem. Den vägen hittar jag, som icke-seende, ja blind, hur lätt som helst.

Det är sådana där småsaker som gör mig till människa, man deltar i det vanliga livet. Dricker kaffe, pratar med andra människor, lyssnar på radio och, inte minst, tar del av dagens tidning.

På den tiden jag såg plöjde jag tidningarna från första till sista sidan. Jo, jag hoppade över sporten och annat som just jag fann ointressant. Jag älskade de där smånotiserna om kioskinbrott, en bonde som fått medalj för åratal av prickfri mjölkning och den där om det japanska paret som på Stockholms C köpte en tågbiljett till Vännäs i Västerbotten trots att det var Venedig de ville till. På knackig engelska blir det ibland lite fel.

Med sviktande synförmåga kom taltidningen. En mojäng i garderoben spelade på natten in en kassett där tidningen var, delvis, inläst. Det var ett avskrap, eller det som just den inläsande personen beslöt sig för att vara som en ”Best off” av tidningen. Kvar blev det som ansågs som viktiga nyheter men mina kära smånotiser fanns inte med. De där småsnuttarna saknade i allmän mening någon vikt men för mig var de små byggstenar i min bank av mer eller mindre värdelöst vetande.

Nu har jag en Iphone med en app kallad Legimus. Min telefon har talsyntes och jag hör när jag duttar på skärmen att dagens tidning laddas ned. Det är precis hela tidningen minus stora annonser och nu kan jag läsa tidningen på mitt sätt. Alla har sina personliga beteenden vad gäller tidningsläsning, det beror ju på vem man är vad som fångar ens intresse.

Alltså: Jag lyssnar på de mest braskande nyheterna, fortsätter med ledaren och den sidans småkommentarer. Hoppar vidare till dagens debattartikel. Nej, det var inget för mig så jag tar ett kliv till inrikes/utrikesnyheter, läser/lyssnar på en krönika om det politiska läget i landet Sverige och går vidare till ekonomidelen. Den kan vara intressant men oftast inte, bort med den. Kanske dröjer jag vid sportsidorna men det är mest för att kunna föra någorlunda vettiga fotbollssamtal med mina söner. Kulturdelen, det är där jag börjar lusläsa, stort och smått, intervjuer, recensioner och små blänkare om en skådis som gjort något knasigt.

Dagens jubilar kan också vara kul. En spännande person som fyller år och jag ler åt att alla, om de så är 80 ”har massor på gång” Om jag vill kan jag förflytta mig till vigslar, dödsfall och födda. Det är, även om jag inte känner föräldrarna, skoj att höra vad för namn de ger sina barn nu för tiden.

Den instängdhet som det innebär att vara blind försvinner, bubblan mellan mig och samtiden spricker.     

Så snart jag vaknat, den färska tidningen ligger på nätet flera timmar innan dess, laddar jag ned tidningen, det tar inte många sekunder och så tar jag med mig mobilen till köket.

Nu är jag så bortskämd att jag tar det här som självklart. Det är en naturlig del av vardagslivet.

Äter frukost och lyssnar på tidningen. Försöker undvika att slabba ned mobilens skärm med smör och sylt.

”Du borde nog köpa kattmat idag” säger min Älskling, smuttar på sitt örtté och vänder blad i den tidning hon har framför sig.

”Öh, vad sa du, jag lyssnar på tidningen. Det har varit en cyklon i Bangladesh igen, ännu en fabrik för klädframställning har brunnit i Pakistan och Jonathan Franzen har kommit med en ny bok.”

/Täppas Fogelberg, journalist och programledare

Den här artikeln kan ni använda i er marknadsföring, antingen i sin helhet eller utvalda citat. Om ni använder bilden ska fotografens namn anges.