Ana Silva promenerar på Limhamns torg i Malmö. I bakgrunden syns grönskande träd och några bänkar, på marken är det kullersten. Ana Silva håller sin vita käpp i handen och blickar ut över torget.
Ana Silva promenerar på Limhamns torg i Malmö. Foto: Åsa Siller

Prickar och linjer visar vägen

Taktila kartor – kartor du läser med fingrarna – är viktiga hjälpmedel för personer med synnedsättning. Vi punktskriftsläsare har pratat med två personer som använder dem i sin vardag, en formgivare med fingertoppskänsla och en student som vill göra digitala kartor mer inspirerande.

Ana Silva beskriver kartor som en av hennes stora passioner – vid sidan av konst, litteratur, teater, handarbete och matlagning. Med sprudlande energi säger hon:

– Livet går i olika facetter. Kartor är en av de roliga sakerna i mitt liv. Taktila kartor tycker jag är estetiskt tilltalande dessutom, de är vackra! Jag tänker på de kartor jag har upplevt medan jag kunde se.

Hon är 75 år och är sedan tre år tillbaka Malmöbo. Född synsvag fick hon som 13-åring en grav synnedsättning och sedan har det hela tiden ”sakta men säkert gått åt fel håll”, som hon själv beskriver det.

– Jag ser idag lite grått men kan inte urskilja något. Men jag har inte slutat att vara intresserad av färg och form för det!

När Ana Silva flyttade till Malmö var de taktila kartorna till stor hjälp. De hjälpte henne när hon skulle navigera i sin nya hemstad, lära känna sin stadsdel och förstå hur saker och ting hänger ihop. Kombinationen att se på kartan, memorera gatunamnen och sedan promenera på samma gator är hennes strategi. För Ana Silva fungerar kartorna både som en översikt och en vägvisare.

– Jag går inte med kartan i handen, det är omöjligt när de är så stora – det vore svårt att ha käppen och kartan i handen samtidigt. Jag läser innan eller efter mina promenader. Det är alltid intressant att förstå vilka vägar man har gått och hur saker ligger i förhållande till varandra. För mig är kartorna ett komplement som väcker en nyfikenhet över hur staden ser ut. Ibland har jag gått på ett ställe och när jag sedan tittar på kartan har jag tänkt ”aha, så är det!”.

Taktila kartor är inte bara användbara för någon som är ny i en stad utan kan även fylla en funktion innan man flyttar. För tolv år sedan skulle Anna Nord flytta till Nyköping och hade hört talas om att det gick att beställa taktila kartor från Myndigheten för tillgängliga medier, MTM. 

– Jag tyckte att det var jättebra när jag skulle flytta hit för jag hade inte varit mycket i Nyköping tidigare. Jag beställde både översiktskartor och detaljkartor med olika gatunamn över de mer centrala delarna dit jag skulle flytta. Det var till stor hjälp. Och nu tänker jag flytta igen, till Västergötland. Och då är det lite likadant att jag inte har bestämt exakt var jag vill bo utan jag har några olika städer som jag är intresserad av. Jag tänker skaffa kartor över dessa ställen, både detaljkartor och översikts­kartor, och bestämmer mig därefter, berättar Anna Nord, som fick en näthinneavlossning som barn och idag är helt blind.

Årligen får Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, 10–20 beställningar av taktila kartor. Det finns en rad olika typer av kartor man kan beställa och exakt hur kartorna ska se ut och hur detaljerade de ska vara är helt upp till den som beställer. I princip allt kan skräddarsys. Vid beställningen anger man vad som ska vara med på kartan och underlaget skickas sedan till en av de tre formgivare som är knutna till MTM.

En av formgivarna är Annica Norberg i Uppsala. Hon har arbetat som formgivare av taktila kartor och taktila bilderböcker i 30 år och har alltså en gedigen erfarenhet och kunskap. Hon beskriver sin arbetsprocess så här:

– Det är viktigt att utgå ifrån att det här är kartor för att förstå din omgivning. Var ligger mitt hus i relation till kustlinjen? Så jag försöker tänka: vad är det som är viktigt? Jag plockar ut det som beskriver, jag tar bort det som inte behöver vara med och lyfter fram det som är viktigt. Om man tänker sig att det ska vara en karta över Härnösand, så ska man på översiktskartan förstå att det går vatten rätt igenom stan och att det ligger en liten ö mitt i vattnet. Det handlar om att man ska få en förståelse för staden och att man ska hänga med om folk pratar om den. Att lyfta det som är karaktäristiskt för staden och så hitta olika ytstrukturer för det.

Just ytstrukturerna är det som utgör själva grunden i de taktila kartorna. Eftersom de läses med fingrarna måste materialen eller strukturerna tala om för fingrarna det ögonen inte kan se: det här är vatten, det här är en stor väg, det här är en liten gångväg. Annica Norberg är efter alla år som formgivare av taktila produkter ständigt uppmärksam på hur saker och ting uppfattas med fingertopparna.

– Jag ritar originalet i datorn och använder mig av linjer i olika tjocklekar och ytor där jag har lagt in en rastertyp – småprickigt, randigt eller så – för att symbolisera kartans olika delar. När kartan sedan trycks på svällpapper utgörs de olika taktila ytorna av rasterytor och linjer av olika typ och tjocklek, säger Annica Norberg.

Hur är det med de digitala alternativen? Hur fungerar de för någon med synnedsättning? Alexandra Veskoukis, som läser masterprogrammet inom interaktionsdesign vid Malmö universitet, genomför just nu en studie kring digitala kartor och tillgänglighet. Hon menar att det finns utmaningar i dagens verktyg för personer som inte har synen med sig.

– Google Maps är den mest använda tjänsten och det som är bra är att den har en talfunktion som berättar vägen. Men tyvärr är en GPS inte så precis, den kan lämna dig tio meter från dörren. Och om du inte har någon syn blir dessa tio meter väldigt osäkra och du blir lämnad ensam, säger Alexandra Veskoukis.

Anna Nord har testat att använda sig av GPS-funktionen i sin telefon och delar Alexandra Veskoukis bild av att det inte är ett exakt verktyg. Och då är det tryggt att ha de taktila kartorna att luta sig mot:

– Kartorna gör att du har koll, och skulle man på något sätt tappa bort sig så har man en uppfattning. Jag tycker att det har varit jättebra att kunna ta upp kartorna och memorera alla gatorna. Då blir det mycket lättare om jag skulle hamna vilse. Om jag frågar någon så har jag kartan i huvudet och kan korrigera själv. För att kunna använda GPS-funktionen i telefonen behöver jag ändå veta hur gatorna ser ut i förhållande till där jag är.

Ana Silva känner också igen sig i beskrivningen av att hamna fel på grund av en GPS och upplever även att talfunktionen i sig är ett störande moment.

– Jag behöver öronen för att lyssna på vad som är runt omkring och då kan en GPS vara jobbig. Jag har hamnat fel många gånger. Det är därför jag inte går på ställen som är väldigt isolerade, för vem ska jag då fråga? Att gå ut en söndagsmorgon är jättesvårt för det finns ingen ute.

Att använda ljud som komplement i digitala kartor för att göra dem mer tillgängliga, är något Alexandra Veskoukis funderar på. Just hörseln är ett väldigt viktigt sinne att använda när vi ska orientera oss, menar hon, särskilt om vi inte kan använda oss av synen:

– När vi går ut och lyssnar så får vi jättemycket information. Med hjälp av hörseln kan man lägga märke till var parken eller motorvägen finns. Om någon kommer med en rullväska så hör jag vilket underlag det är. Man skulle kunna säga mycket med ett ljud på kartan, tänk om man kunde dra med fingret på skärmen och höra underlaget? Det vore intressant att göra kartorna mer interaktiva för alla sinnen. Då blir det också lite mer inspirerande, säger Alexandra Veskoukis.

Läs mer om framtagningsprocessen av taktila kartor här och hur du kan beställa

Text: Sofia Alsterhag, Foto: Åsa Siller

Tipsa en vän om denna sida via epost.
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)