Barnen planerade det nya biblioteket

Längst bak i magasinet på Kiruna stadsbibliotek finns en helt ny och oanvänd pysselvagn. Där i mörkret står den fylld till brädden med olika ma­terial som väntar på att möta ivriga barn­händer. Den är undanstoppad för tillfället som ett resultat av coronapandemin, men att den väntar på bättre tider kan också ses symboliskt. För pysselvagnen, liksom res­ten av bibliotekets alla böcker och inventa­rier, väntar även på något annat. Nämligen på att få plats i de nya lokalerna, dit stads­biblioteket kommer att flytta, precis som så många andra av Kirunas bostadshus och byggnader. På grund av gruvnäringen genomgår Kiruna en enorm stadsomvand­ling där biblioteket är en pusselbit.

– Vi köpte in en jättefin pysselvagn och hann ha ute den i två veckor innan vi stängde biblioteket. Vi kan inte ha framme något pyssel nu för det uppmuntrar folk att stanna kvar. Så det var dålig timing men vi är väldigt redo att komma igång, berättar Sanna Barsk.

Sanna Barsk utgör tillsammans med Malene Jensen barnbibliotekariestyrkan vid Kiruna stadsbibliotek. Det går inte att ta miste på deras positiva energi, en energi som kanske kommer av att de har spelat centrala roller i arbetet med omlokalise­ringen av verksamheten. För Sanna Barsk och Malene Jensen innebar den stora om­vandlingen nämligen ett ypperligt tillfälle att involvera dem som berördes mest av förändringarna, och under 2019–2020 genomförde de ett projekt där barn och ungdomar fick vara delaktiga i planering­en av det nya biblioteket.
Projektet blev minst sagt lyckat och för att uppmärksamma det systematiska arbe­tet med att tillvarata just barns perspektiv tilldelades Sanna Barsk och Malene Jen­sen förra året det nyinstiftade priset Årets barnrättsutmärkelse Elefanten av Svensk biblioteksförening.

Det var självklart för dem att involvera barn och ungdomar i utformningen av den nya verksamheten. ”För hur ska man annars göra?”, som Malene Jensen formulerar det.

– Just när vi ska flytta är det väldigt mycket som ska bli nytt. Det är en chans att forma biblioteket annorlunda och börja arbeta på ett annat sätt och då är det ju konstigt om Malene och jag ska gissa vad barn vill ha, särskilt när vi kan gå ut och fråga dem. Vi kom tidigt fram till att vi inte bara ville intervjua barnen och vi ville verkligen inte bara göra en enkätundersökning utan använda olika metoder.

De utgick från boken Design Thinking for Libraries och hämtade inspiration från studiebesök på bibliotek som arbetat på liknande sätt. Men det visade sig att det inte fanns så tydliga metodbeskrivningar på detaljnivå och därför bygger stora delar av projektet helt och hållet på deras egna tankar och idéer. Skräddarsytt med andra ord.

– När det handlade om de små detaljerna om hur vi utformade workshopparna så satt vi och pratade med varandra ”hur ska vi kunna få reda på hur barn sorterar böcker”? Och då kom vi på att vi ger dem högar med böcker och så låter vi dem sortera, förklarar Sanna Barsk.

– Det är en erfarenhet vi fått, att man inte bara pratar med barnen utan att de också får göra något och att man har något att utgå från. Varför inte göra det så konkret som det bara går? Då är det enklare att prata om, säger Malene Jensen.

Projektet innebar att de träffade barn från förskoleåldern upp till gymnasiet. Förhoppningen var att få en djupare förståelse för vilka tankar barnen och ungdomarna hade inför biblioteksflytten och också höra hur de reflekterade rent generellt kring bibliotek. De fokuserade på biblioteksrummet, samlingarna, tillgänglighet och aktiviteter.

– När vi brainstormade kring vad vi ville veta landade vi i några olika teman och utifrån åldersgrupp har vi försökt anpassa workshoppar eller andra sätt att arbeta för att ta reda på vad barn och unga tycker om de här sakerna, berättar Malene Jensen.

Tre åldersgrupper uppstod organiskt eftersom det föll sig naturligt att dela upp deltagarna efter behov – en 17-åring vill inte ha ut samma sak av biblioteket som en 8-åring. Trots det visade det sig att det fanns röda trådar som löpte från de minsta till de äldsta deltagarna.

– Man vill trivas och det ska vara mysigt. Till och med tonåringarna pratade om att det ska vara mysigt. Det framkom väldigt mycket med de minsta barnen, för dem är det högläsning som gäller så då vill man ha platser där man kan sitta nära och läsa tillsammans, berättar Sanna Barsk.

Precis som i de flesta projekt går inte allt på räls och under arbetets gång har Sanna Barsk och Malene Jensen stött på olika utmaningar som har gett dem värdefulla lärdomar. Som att de började med att träffa den åldersgrupp som de var minst vana vid att arbeta med – de yngsta barnen.

– Förskolebarnen var ju en speciell utmaning för ingen av oss har arbetat med förskolebarn på det sättet. Så vi fick prova oss fram. Vi visste inte hur vi skulle göra en bra workshop för en 3-åring. Vi hade faktiskt väldigt dålig uppfattning om det när vi började, säger Sanna Barsk och Malene Jensen fortsätter: 

– Vi ändrade också om i metodiken. För de äldre barnen jobbade vi med samma grupper flera gånger och etablerade en relation på ett annat sätt. Och det gjorde
vi inte med förskolan, där hade vi en annan tanke om att vi skulle träffa många olika förskolegrupper. Men om vi hade jobbat mer med samma förskola hade det varit enklare med de yngre barnen. Och om man har möjlighet är det bra att testa metoderna också. Det här blev en lärprocess för oss.

Alla grupper var inte heller så lätta att nå. Störst utmaning var det att få ungdomarna att nappa på projektet. En oväntad svårighet uppstod också i relation till de vuxna som ansvarade för de olika grupperna, där det snabbt visade sig att de tog en mer aktiv roll än vad Sanna Barsk och Malene Jensen hade trott och önskat. De vuxna verkade ha en känsla av att vilja ”styra upp” samtalet istället för att inta en mer tillbakalutad roll. 

– När vi ställde en fråga och barnen inte svarade så hände det ibland att läraren svarade istället för att få igång samtalet. Men det innebar att läraren ledde eleverna i en viss riktning. Vi kan ju inte veta om eleverna hade börjat prata om samma ämne om de inte hade fått vägledning från läraren, säger Sanna Barsk och Malene Jensen fyller i:

– Vi har pratat rätt mycket om vuxna och lärare och deras roller. Att vi kanske hade behövt vara tydligare gentemot dem, att de inte skulle blanda sig i. Det är väl naturligt i deras relation att de kanske vill styra eller leda ett samtal. Men det är ju verkligen barnens synpunkter vi vill ha.

Läs fler reportage i senaste numret av Läsliv

Text: Sofia Alsterhag